Våtmarker är platser i landskapet som människan länge vistats i. Den naturligt blöta miljön i mossar, kärr, myrar och grunda sjöar skapade förutsättningar för en stor artrikedom inom både växt- och djurriket. Och detta nyttjades vid jakt, fiske, samling, slåtter och bete under stora delar av vår förhistoria ända fram till 1900-tal. Även vid färder mellan bygder, byar och städer behövde man ibland passera genom våtmarksområden. Då konstruerades spångar, bryggläggningar och risbäddar för att underlätta transport av varor, boskap och människor genom dessa ofta svårframkomliga terränger. Våtmarksmiljöer var ibland även fokus för människors religiösa handlingar. Föremål offrades då till högre makter genom att läggas ned i kärret eller i den grunda vattenspegeln. Det kunde röra sig om alltifrån vapen, klädesdetaljer, hästutrustning, smycken, kärl, verktyg, och bland även människor och djur. Det är med andra ord lätt att föreställa sig att en arkeologisk undersökning av en våtmark skulle kunna ge ny kunskap både om den förhistoriska människans vardag och om hennes religiösa föreställningsvärld.

Keramik är en vanlig fyndkategori från förhistoriska boplatser. Vid en första anblick kan skärvorna verka oansenliga, men i själva verket är keramiken ett material som har mycket att berätta. I Skarplöt har keramik främst hittats i kulturlagren på ett av våra boplatsområden. Kulturlagren är högt prioriterade i projektet och hela 50 % grävs för hand vilket är ovanligt mycket för denna typ av platser. Detta resulterar i många fynd och en bra spridningsbild över olika avfallskategorier. Utifrån de många, små skärvorna kan vi börja lägga ett viktigt pussel om platsens historia.