Skarplöt - en storgårdsmiljö i Haningebygden

Under sommaren och hösten 2018 undersökte Arkeologikonsult en komplex boplatsmiljö i Skarplöt strax utanför Västerhaninge centrum i Stockholms län. Fältarbetet är nu avslutat och bearbetningen av materialet tar vid. Den mest framträdande strukturen i området var ett treskeppigt långhus som var över 40 meter långt.

Under fältmånaderna undersökte vi lämningar av olika slag samt från vitt skilda tidsåldrar. Allt som allt har vi hunnit med att gräva och dokumentera över 1 200 olika anläggningar, ett flertal olika typer av huslämningar samt flera stora och bitvis rejält tjocka kulturlager. Sammantaget kommer det att skapa en rik bild av hur förhistorien i Skarplöt har sett ut.

Vid den här undersökningen hade vi möjligheten att gräva hundra procent av alla anläggningar i undersökningsområdet, vilket är ovanligt i uppdragsarkeologiska sammanhang då man vanligen endast undersöker ett urval av de anläggningar som påträffas. Det kommer att bli intressant att se vilken skillnad i kunskapsinhämtning som denna metod ger jämfört med hur man brukar göra.

Ett flertal byggnadslämningar påträffades i området, det som troligen är äldst är den konstruktion vi tolkar som ett tvåskeppigt långhus av en typ förekommer under yngre stenålder och äldre bronsålder. De yngsta lämningarna kommer från torpet Asphagen vilket var bebott så sent som under tidigt 1900-tal.

Översikt över det stora treskeppiga långhuset. På bilden är de takbärande stolparna markerade med käppar. I bakgrunden syns den nybyggda villabebyggelsen i Skarplöt.

Västerhaninge 393 och 593
Inom det centrala boplatsområdet, öster om en mindre lokalväg, framkom en miljö med skålgropar, två treskeppiga hus, två grophus och en dubbelradig stolphägnad.

Inom området fanns sedan tidigare en registrerad skålgropslokal, Västerhaninge 393. Vid en specialinventering under sommaren framkom ytterligare en lokal Västerhaninge 710 med två gropar. Under hösten togs en häll fram i området som tidigare var övertäckt med odlingssten. Här framkom ytterligare tre skålgropar.

Den mest framträdande strukturen i området var ett treskeppigt långhus (hus 9). Huset var ca 44 meter långt och 9 meter brett med en genomsnittlig bockbredd på 4 meter. Husets vägglinje markerades av väggstolpar och i husets östra del fanns två härdar. Huset låg i en svag sydsluttning, strax nedanför ett parti med grusig morän och berghällar med skålgropar. Husets VSV-ÖNÖ sträckning var parallell med en hägnad (grupp 11) vars sträckning och placering, ca 8 meter söder om husets långsida, indikerar att konstruktionerna kan ha varit samtida. En preliminär datering av huset är till mellersta bronsålder.

Ett mindre treskeppigt hus (hus 8) låg i rät vinkel från det större huset, en bit åt väster. Huset var ca 18 meter långt med en bockbredd på 3 meter. Huset kan preliminärt dateras till bronsålder/äldre järnålder.

Översiktsplan över bebyggelsen inom Västerhaninge 593.
Ett grophus (hus 12) påträffades ca en meter norr om det större långhuset. Den rumsliga och kronologiska relationen mellan grophuset och långhuset är i dagsläget oklar. Grophuset var 3,5 x 2,5 meter stort och 0,2 meter djupt. Formen tyder på att grophuset var indelat i två rum.

Ytterligare ett grophus (hus 13) framkom i områdets norra del. Huset var 4,4 x 3,0 meter stort och upp till 0,4 meter djupt. Även detta grophus verkade vara uppdelat i två rum med två nedgrävningar av olika djup. I norra delen av grophuset fanns en ugn eller grophärd.

Vi har än så länge inga dateringar från dessa hus så vi vet ännu inte vilka strukturer som är samtida. Keramiken som påträffats i området antyder inslag från både senneolitikum, bronsålder och äldre järnålder.

I området fanns också de betydligt yngre lämningarna efter torpet Asphagen (hus 10). Dessa bestod av en dräneringsränna för en tidigare borttagen stensyll samt ett raseringslager från borttaget spisfundament centralt i huset. Huset var 12 x 7 meter stort. Huset revs i början på 1900-talet.

Flera stora kulturlager fanns också i området, både väster och öster om den mindre väg som delade fornlämningen. Vid rutgrävningen framkom små mängder bränd lera, brända ben och keramik i dessa lager. I områdets södra delar framkom dessutom flera stora odlingslager.

Västerhaninge 592
Ytterligare en spännande miljö framkom en bit norrut. En av de äldsta strukturerna i detta område utgjordes av ett tvåskeppigt mesulahus (hus 1) ca 14 meter långt, med 5 kraftiga och stenskodda stolphål. En preliminär datering är till mellanneolitikum eller äldsta bronsålder. Ett mindre fyrstolphus (hus 2) med oklar datering fanns strax intill. Fyrstolpshus är lämningar efter byggnader som ofta tolkas som ekonomibyggnader av olika slag.

Översiktsplan över bebyggelse och grav inom Västerhaninge 592.
I områdets norra del fanns även en 10 meter lång hägnad (grupp 3). I hägnadens östra förlängning framkom ett kulturlager som ansamlats i en naturlig svacka. I botten av lagret förekom rikligt med kvarts, ett fåtal förhistoriska keramikfragment samt brända ben. Vid ett senare tillfälle grävdes en brandgrav (grupp 8) ner i detta kulturlager. I brandlagret framkom ben efter människa och djur, bl a björnklor, samt smälta fragment från en glasbägare av typen Snartemobägare. Graven kan utifrån fyndsammansättningen dateras till folkvandringstid.

I området fanns också en aktivitetsyta (grupp 4) med ett antal större gropar vilka alla är ca 1 meter i diameter. En fundering vi har om vilken funktion dessa han ha haft är att de har fungerat som förvaringsgropar för livsmedel. I botten på flera av groparna har föremål från historisk tid hittats, som en tegelsten (stortegel) och ett träskrin.

I områdets östra del framkom ett system med ett vattenhål, en brunn samt ett flertal dräneringsdiken (grupp 5). Brunnen hade en träklädd brunnskorg och i den övre fyllningen hittades en keramikskärva från sent 1800-tal samt brunt buteljglas.
Vid metallkarteringen påträffades en del av ett arabiskt silvermynt i områdets västra del.

Slutsats
Resultaten från slutundersökningen kom huvudsakligen att stämma väl med våra förväntningar. En avvikelse var att vi hade förväntat oss en större fyndmängd i de stora kulturlager som fanns inom den centrala boplatsytan. Här framkom istället endast mycket små mängder bränd lera, brända ben och keramik. Vår preliminära bedömning är att det rör sig om en kulturpåverkad markhorisont snarare än regelrätta avsatta kulturlager.

Vi hade också förhoppningar om att träffa på lämningar efter ett metallhantverk i form av bronsgjutning. Varken gjutformar eller deglar framkom vid undersökningen, möjligtvis kan kommande elementanalyser fånga in spår efter ett sådant hantverk.

Något som överträffade våra förväntningar var karaktären på bebyggelsen i området med det över 40 meter långa treskeppiga huset. Den sammansatta miljön i området med bland annat en kraftig hägnad som avgränsade gården indikerar starkt att det rör sig om en tidigare okänd högstatusmiljö. Även gravfyndet av en Snartemobägare från folkvandringstid talar för att platsen haft hög status även under senare tider.

Allt som allt visar våra undersökningar att det funnits aktivitet i området under mycket lång tid och vi har nu ett spännande arbete framför oss med att pussla ihop bitarna av historien.

Undersökning av ett av de kraftiga stolphålen från det tvåskeppiga huset.