Dopfunt på vift

I december 2019 fick Arkeologikonsult ett ovanligt uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholm. En hundägare på promenad hade uppmärksammat ett märkligt föremål i en jordvall under en vägbro i Upplands Väsby. Efter att bilder hade publicerats på en Facebook-grupp fanns teorier om att det möjligen skulle kunna vara en dopfunt!

Eftersom vårt kontor ligger nära platsen tog vi genast en sväng ut för att titta. Det visade sig vara en rejäl pjäs, inget man tar under armen precis, och nog såg det ut som en dopfunt. Hur hade den hamnat där!?! Efter några telefonsamtal och lite logistisk planering kunde vi med hjälp av en lastmaskin flytta föremålet från jordhögen. Maskinisten som hjälpte oss uppskattade dess vikt till cirka 400 kg. Med hjälp av våra grannar på biltvätten spolade vi av jord och grus och körde ned den i vårt källarförråd.

 Med hjälp av en lastmaskin transporterades dopfunten till vårt kontor.

Efter avspolning av jord och grus fick den komma in i vårt källarförråd.

Vad var det nu vi hade i vår källare? Kunde det verkligen vara en dopfunt? Eller var det bara en blomkruka från någon av herrgårdsträdgårdarna i området? Efter lite detektivarbete visade det sig att Hammarby och Eds kyrkor som ligger relativt nära fyndplatsen saknar sina dopfuntar. I båda fallen finns foten till den medeltida dopfunten kvar men själva skålen, cuppan, är försvunnen sedan länge.

De enkla, ganska klumpiga, medeltida dopfuntarna blev omoderna och på flera håll har man helt enkelt kasserat dem. I vissa fall blev de stående ute på kyrkogården och i andra fall har de kommit på avvägar. I Fresta kyrka, även den ganska nära fyndplatsen, flyttade man ut den medeltida dopfunten ur kyrkan 1776. Den var sedan helt bortglömd fram till 1906 då man hittade den i trädgården vid Odenslunda gård där den fungerade som blomsterurna. Nu står den åter på sin plats i kyrkan.

Efter kontakt med experter på Historiska museet står det nu klart att den stora byttan faktiskt är en dopfunt. Den är av sandsten och har inga synliga bilder eller mönster. I dess botten finns ett urtappningshål. Det vigda vattnet som användes för dopet kunde inte hällas ut var som helst. Genom hålet i botten kunde man släppa ut vattnet så att det rann ner under kyrkan där marken var helig.

För att svara på frågan om var dopfunten hör hemma skulle man behöva se om den passar med någon av de medeltida fötterna i Hammarby eller Eds kyrkor. Lite som prinsen i sagan om Askungen som far runt och provar den tappade glasskon på olika flickor i trakten. I vårt fall blir det lite svårt eftersom vår ”sko” väger över 400 kg och de båda aktuella fötterna har nya cuppor som också är väldigt tunga och har monterats fast. Som det är nu kan man inte se hur fötternas ytor är utformade. En teckning på foten i Hammarby kyrka visar att den har ett hål i mitten som möjligen skulle kunna passa med urtappningshålet i dopfunten. Båda fötterna är av sandsten och den från Ed är daterad till 1100-tal och den i Hammarby till 1200-tal.

Medeltida dopfuntsfot med cuppa från 1936, Hammarby kyrka.

 Den medeltida foten med cuppa från 1918, Eds kyrka. Källa: Riksantikvarieämbetet, BildID 3775-150 (Public domain).

Snart kommer dopfunten att transporteras till en stenkonservator som ska rengöra den och se hur den mår. Efter otaliga år ute i väder och vind är den både sliten, smutsig och överväxt med alger. När den är färdigkonserverad kommer den att förvaras på Historiska museet. Vi tar därmed farväl av vår dopfunt och önskar den lycka till på sin vidare färd. Kanske kommer vi någon gång att få veta i vilken kyrka den hör hemma…